Jag hade nästan varit i La Paz i två år när jag träffade de första svenskarna som hade bott i staden under en längre tid och som inte bara var här och pluggade eller på voluntärjobb. Ett svenskt par som pluggade tillfälligt i La Paz kom in på fiket och vi satt och pratade. De skulle lämna La Paz samma kväll och nämnde lite hastigt att dagen innan hade de gjort en intervju med svenska Solveig. De frågade om jag kände henne men jag hade ingen aning om vem hon var. Paret sa att hon borde vara i min ålder, med en liten son och tillsammans med en bolivian. Det lät helkonstigt tyckte jag, att det skulle finnas någon mer i staden i en liknande situation som jag, men jag blev nyfiken och leta upp henne via Svalornas hemsida där paret sagt att hon jobbade.
Vi bestämde fikaträff någon vecka senare och där, för snart tre år sedan, träffade jag Solveig och Michaela för första gången. Vi hade så mycket gemensamt, svenskar i samma ålder, små barn, bolivianska män och vi alla tre hade bott en längre tid i La Paz. Vi började hänga mycket alla tre men så beslutade sig Solveig, pga en tung jobbsituation här, att ta med familjen och flytta till Sverige. Kvar blev jag och Michaela.
Vi började umgås allt mer och trots att vi pratade nästan varje dag har det aldrig tagit slut på samtalsämnen. Kulturkrockar, knäppa svärmödrar, framtid, upp och nedgångar, och att ha någon, förutom Ricardo, som har förstått alla tankar och funderingar från ett svensk-bolivianskt perspektiv har varit så himla viktigt. Vi har umgåtts bara vi två, varit på middagar, mässor, kortare resor, spa, oändligt med fika och frukostmöten och tillsammans öppnade vi butiken Te Quiero som har varit så otroligt kul och lärorikt. Vi har umgåtts med familjerna och med barnen och Amaya har verkligen älskat att leka med Michans barn, trots att hon är så mycket yngre har de alltid tagit hand om henne och från att hon var nyfödd frågade de alltid efter bebis Amaya.
Men så kom dagen då Michaela också bestämde sig för att flytta tillbaka till Sverige. En av anledningarna var en liknande jobbsituation som den Solveig hade. Vi pratade massor om flytten men jag tror inte att någon av oss förstod att det var på riktigt. Igår gick planet till Sverige. Jag satt på Ricardos pappas födelsedagslunch med släkten när Michaela skrev att de var framme på flygplatsen. Hon skulle ringa men var alldeles för ledsen för att säga hejdå. Då gick det upp för mig också att de verkligen kommer att åka. Storgråtandes rusade jag ut från lunchen. Det kommer bli så otroligt tomt och annorlunda att inte ha Michaela här. Tungt och just nu känns det väldigt ledsamt. Självklart önskar jag henne allt gott och hoppas att det nya livet i Sverige blir som hon hoppas på, samtidigt tror jag och hoppas att familjen en dag kommer tillbaka för att bo i La Paz. För även om vi alltid klagat på allt möjligt här så är livet här uppe i Anderna så otroligt på så många sätt, och om man väl vänjer sig att leva här så kan det nog vara svårt att känna sig helt hemma någon annanstans…
Michaela jag kommer sakna er massor. Te Quiero!
