J är 19 år och jobbar hos mig. För några veckor sedan blev hon väldigt sjuk, njurproblem, och lades in på ett av stadens statliga sjukhus. Då hon är en killtjusare hade hon en hel del besök av sina olika grabbar, men föräldrarna kom aldrig och hälsade på. Hon ringde mig och grät och kände sig ensam och bad mig ringa hennes pappa och be honom titta förbi. Jag ringde och någon dag senare släpade han sig iväg för att hälsa på dottern. Mamman hälsade kort och gott på fullaste allvar, att jag besöker dig när du är död. J blev bättre, skrevs ut och var tillbaka på jobbet efter någon dag. Mest för att hon behövde pengarna till att betala sjukhusräkningen.
Efter någon vecka började J känna sig dålig igen. Hon blev stressad och återvände till läkaren som påstod att de skulle behöva operera bort en av hennes njurar och eftersom hon var så dålig visste de inte om hon skulle klara sig ändå. J ringer och är helt förkrossad. Samtidigt som hon mår kass är hon både ensam och superstressad. Jag säger till henne att komma till caféet och hon är på väg men dyker aldrig upp.
Telefonen är avstängd och jag skickar ut folk som letar efter henne. Efter en evighet hittar de henna, hon är riktigt dålig och de tar med henne hem. Nästa dag tar jag med henne till en annan läkare jag känner. Han är minst sagt orolig när vi dyker upp och han börjar genast göra massa tester. Efter en lång dag kom resultatet. J lider av en svår urinvägsinfektion men som botas med antibiotika. J svimmar nästan av lättnad och jag känner att jag på riktigt vill åka och smälla till den andra läkaren som typ hade dödsdömt en ensam 19åring tjej och bokat in henne på en onödig och dyr operaton att ta bort en njure.
J åt sin antibiotikados, var hemma någon vecka och är nu tillbaka som vanligt och jäklas med allt och alla. Men sorgligt att den statliga sjukvården i landet ibland kan vara så fruktansvärt dålig och oseriös. Jag är i alla fall glad att ha J tillbaka och hon idag är frisk och mår bra.
