M har jobbat i cafeet snart ett år. En lugn, fin, väluppfostrad kille i 20 års åldern. Häromdagen ville han prata med mig och blyg som hon är satt han och skruvade sig länge på stolen innan han fick ur sig, med ett stort leende att han fått ett stipendium för att åka och studera i Kina. Helt fantastiskt! Jag blev lika glad som han, särskilt eftersom det, för de flesta bolivianer innebär en erfarenhet och en resa som är helt omöjlig. Vi pratade länge om Kina och han var så stolt.
Om tre veckor åker M, snabba ryck och det är inte direkt för ett kortbesök. Ett år ska han studera mandarin för att sedan studera till läkare fem år, på kinesiska. När han efter sex år, eller lite till, ska återvända till Bolivia vill han återvända till sin hemby långt uppe i bergen, för att hjälpa människorna där. Fint. Trots att jag aldrig skulle visa det fick jag ändå en klump i magen. Tänk om han inte skulle trivas, om allt skulle vara helt fruktansvärt. Han skulle inte kunna komma tillbaka, en flygbiljett skulle vara alldeles för dyr. Minst sex år ensam i ett främmande land och studera på ett främmande språk, utan att kunna åka hem, det är starkt. Hur många svenskar skulle göra det? Men M ser inget negativt med sin resa, han är så förväntansfull. Han har alltid frågat mig massor om Sverige och världen och han har alltid drömt om att få se något mer än bara La Paz.
Jag frågade honom om hans familj som han inte sett på ett halvår kommer att hälsa på honom innan han åker, men de har inte råd. Han har heller inte råd att åka och besöka dem även om det bara är några timmars bussresa från La Paz. Varenda krona ska han spara till Kina. Men jag hoppas och tror att M kommer få en fantastisk tid i Kina. Att som bolivian få möjligheten att resa utomlands och studera det är stort, riktigt sort!
I cafeköket nu ikväll:
