Att försvinna från jobbet!
Tänkte fortsätta gnälla lite kring gårdagens inlägg…
Igår eftermiddag skickade jag iväg A i cafeet att köpa en glödlampa. Efter ett bra tag undrade jag vart han hade tagit vägen men ingen visste. När han väl kom tillbaka efter typ två timmar hann jag inte fråga vart faen han tagit vägen. Värt att lägga till är att han kom tillbaka utan glödlampa.
Idag visade det sig dock att han dragit iväg och spelat en fotbollsmatch, under ”glödlampeletandet” och under arbetstid. Jag flippade ur och han bad tusen gånger om ursäkt och han lovade dyrt och heligt att det aldrig skulle hända igen. Trött man blir.
Idag när en annan kille, M, försvinner i två timmar (inte första gången han försvinner) är jag på rätt kass humör när han kommer tillbaka. Mer förbannad än tidigare situation. Säger att jag skiter i var han har varit, att han inte behöver komma tillbaka o jobba igen. Han ber om ursäkt och lovar dyrt och heligt att det inte ska hända igen.
Vad är då skillnaden? Efter en liten stund vill en av tjejerna i cafeet prata med mig. Hon berättar att 19 åriga M, som försvann två timmar idag, kom till La Paz för något år sedan med sin lillebror. Föräldrarna bor ute i jungeln någonstanns. M började studera samtidigt som han försörjde sin bror. Efter en kort tid insåg M att pengarna han tjänade på extrajobb inte räckte till både studier och att försörja dem båda. Så han slutade plugga och jobbar nu heltid i cafeet. Idag när han försvann sina två timmar hade han sprungit iväg till lillebroderns skola för att se någon liten uppvisning de hade.
Ja, egentligen är ju inte det okej heller, att bara försvinna utan att säga till, men jag kände mig mer ångerfull. Så många tunga livssituationer. Ja, han är iallafall kvar och förhoppningsvis försvinner han inte utan att säga till igen. Men man blir matt!
Annars har dagen varit fin men kall! Lunch med familjen, en tur på stan och häng hemma. Skulle laga tacos nu ikväll men det blev lite ont om tid så en fin chipsmiddag istället!
