M kommer in på kontoret och frågar lite försiktigt om hon kan få ledigt på fredag för att träffa sin bror. Jag stönar.
” Kan du inte träffa din bror en annan dag. En dag när du är ledig?”
”Han är bara här på fredag och jag har inte träffat honom på 40 år”.
När M var 6 år dog båda hennes föräldrar. Hon var yngst i en syskonskara av fyra och den äldsta systern bestämde sig för att skicka M till en avlägsen släkting i La Paz. Den avlägsna släktingen dog efter ett år och eftersom ingen ville ta ansvar för M skickades hon runt mellan olika familjer och hem innan hon som tolvåring bestämde sig för att klara sig själv.
Hennes två äldsta systrar skapade sig sina egna liv då de var nästan tio år äldra än M. Hennes bror var bara två år äldre och det fanns ingen som ville ta hand om honom. En dag kröp han in i en buss, längst bak gömde han sig och han åkte hela vägen till Salta i Argentina där han levde på gatorna i många år.
Men genom facebook hade de två yngsta syskonen nu fått kontakt och brodern var i La Paz för att hälsa på M. Hon fick ledigt men dök ändå upp när hennes arbetspass började.
”M vad gör du här du skulle ju träffa din bror!”
”Han dök aldrig upp”.
”Va`?!”
”Jag tror han blev för full igår och han ligger nog och sover ruset av sig”.
Och efter 40 år är syskonen i samma stad men de träffas ändå inte. M är ledsen men tänker att det kanske var lika bra det. Och kanske var det lika bra. Eller inte…
