A jobbade hos mig nästan två år. Innan jag åkte till Sverige slutade han då han hade problem med att få ihop jobb, studier samtidigt som han hjälpte sin pappa med olika jobb. Vi har pratat lite då och då efter att han slutade men idag kom han förbi caféet precis när jag skulle gå hem.
Jag “Hej vad kul att du kommer och hälsar på”.
A tittar sig omkring. “Du, kan vi prata ostört”
Jag halvt skämtsamt halvt allvarligt “Säg inte att du kommer med dåliga nyheter, är det något bra lyssnar jag gärna.”
Vi går in på mitt kontor och A säger lite blygt. “Jag skulle bara vilja tacka dig för att du lät mig vara en del av ditt team. Jag hann inte riktigt innan du åkte till Sverige. Tack för allt du har lärt mig och alla möjligheter du gav mig. Jag har tagit med mig en liten present för att visa min tacksamhet”.
Han räcker fram en liten papperspåse och jag tar fram en målning som han har gjort av mig och Amaya. Jag tappar nästan hakan och blir helt tårögd. Han är helt otrolig på att teckna.
” Wow, tack! Verkligen! Du är ju helt otrolig!”
“Bara för att visa min uppskattning”.
“Tusen tack. Den är fantastiskt. Snälla A, lova mig att du gör något bra av din enorma talang”.
Han nickar lite blygt, slänger upp sin slitna ryggsäck på ryggen och lämnar kontoret. Jag sitter tyst kvar och funderar på alla dessa ungdomar jag jobbar med. Så mycket tragik, kulturkrockar och bråk men i slutändan är det så himla värt det. Om man bara kan ge något litet kan man få så otroligt mycket tillbaka.
