Jag är på väg ner för trapporna i cafeet när jag hör hur servitören schasar ut någon på gatan.
“Vem var det?”
“Ingen aningen, en drogpåverkad brud”.
Jag går ut på gatan och ser henne stå och titta sig förvirrat omkring. Svarta alldeles för stora kläder som hänger på hennes lilla kropp. Ett blekt ansikte under en mörk smutsig keps och trötta ögon.
“Är du här för jobbintervjun?”
Hon nickar.
“Kom!”.
Vi går in och sätter oss på mitt kontor. Nej vanligtvis kanske jag inte hade gjort intervjun, men det var något som gjorde att jag ville prata med henne. Att hon faktiskt hade hittat annonsen i tidningen, ringt och frågat efter adressen, hittat hit och trots att hon blev utslängd någon minut tidigare så stod hon kvar. Jag tror det var den lilla viljan i en trött och sargad ung tjej som gjorde att jag ändå valde att intervjua henne.
Samtidigt ringer kassören i cafeet till min manager och ber honom gå till kontoret och bara kolla så allt är lugnt då jag dragit in en aningen skum tjej där. Och hon är skum. Hon tittar inte på mig en enda gång under hela intervjuen och mumlar tyst. Jag tittar på henne hela tiden och undrar vad sjutton hon har varit med om.
“Hur gammal är du?”
Hon tvekar.
“22”.
“Okej, har du jobbat tidigare?”.
“Nej inte direkt.”
“Vad skulle du helst vilja jobba som, servitris eller kanske kökshjälp?”
Hon funderar.
“Jag kan inget”.
“Men du kan lära dig!?”
“Jag vet inte”.
“Jobbar du nu?”
“Inte direkt”.
“Har du något mobilnummer?”
“Nej!”
“Var bor du?”
“Jag har inget hem”:
“Okej, vet du, det hela blir lite svårt här. Men om du fortfarande är intresserad av jobbet på måndag nästa vecka så kommer du tillbaka hit eftersom jag inte kan få tag på dig på annat sätt och så får vi se om jobbet fortfarande finns kvar “.
Hon går ut. Min manager som har stått utanför kommer in.
“Vad var det där?”.
“Hurså?”.
“Hade du tänkt anställa henne?”
Jag är tyst. Han suckar.
“Var lite försiktig ibland bara.”
Jag surar, mest för att jag inser att tjejen inte kommer att få någon solskenshistoria i cafeet.
“Jag bestämmer vem jag gör intervjuer med.”
“Jo, jag vet det”.
Och såklart, som vi båda visste när hon lämnade kontoret så kom hon aldrig mer tillbaka.
