Bolivia förlorade ju sin lilla kust för över hundra år sedan till Chile. Lite oklart om det var krig eller om chilenarna gick in i Bolivia och tog havet under karnevalsdagarna. Eftersom det då fanns få nyktra bolivianer blev det inget direkt krig utan Chile tog kusten. Punkt slut.
Men nu, ja över hundra år senare, har Bolivia börjat fightas för att få tillbaka kusten, genom dialog. Det går trögt men idag gjordes ett litet framsteg även om jag tror det skall mycket till för att Chile ska ge bort en bit av sin kust.
Jag har ju fortfarande inte fått ut mitt idkort. Ett skämt. Varje gång jag försöker saknas något, nästa gång pratar man med någon amnan och då saknas något helt annat. Så hat det håll på i över 15 månader. Jag blir inte arg längre. Är bara likgiltig och går ut. Glad att inte behöva spendera mer tid på de där otroligt röriga och oorganiserade platserna.
Idag vat det dock grymt nära att jag fick mitt idkort, men just när de skulle skriva på de sista papprena frågade en man vänligt om jag kunde vänta en timma eller två. Självklart kunde jag inte det. Alla arbetare (nu prata vi hela Bolivia) skulle ut och sjunga en sång för havet och marchera. Obligatorisk sång. Hela La Paz var fullt med folk som sjöng och hade flaggot och ballonger. Snabbt fixat med tanke på att beskedet om fortsatt havsfight bara kom någon timma tidigare.
Vi tog oss nästan inte fram till Amayas förskola för allt firande. Jag var som oftast lugn men idag, för typ första gången, blev Rico helt skogstokig på allt flummeri i staden. Nu ikväll fortsätter Bolivia fira “eventuellt hav någongång i framtiden”. Musik och fyrverkerier. Vi håller tummarna…
En glad bild från cafeet på ett gäng taiwaneser nu i eftermiddag. Härligt med glada människor!
