Idag åkte jag upp till marknaden i Huyustus för att köpa nya glas och koppar till cafeet. Jag drar mig ofta för att åka dit då det är ganska rörigt, men alltid när jag väl är där blir jag kvar alldeles för länge. Så mycket att titta på, så många spännande samtal, prutning, småbråk och så lite fyndande. Man kan hitta allt. En hel del prylar ser faktiskt ganska bra ut, andra saker ser ut att ha legat där i flera år och de har de ibland också.
Jag till indiandamen “Jag behöver en kruka till min blomma”.
Kvinnan “Perfekt, köp den här gamla krukan, den har legat här i flera år, det är ingen som vill köpa den.”
Jag ” Ja den var ju inte så fager men då får du sälja den billigare till mig.”
Kvinnan “Aldrig. Det är fullpris”.
Jag “Ja men det är ju därför du aldrig blir av med den, ful och dyr”.
Kvinnan” Nu blir jag ju det. Tids nog dyker det alltid upp någon som behöver en gammal kruka. Varför ska jag då sälja den billigare?!”
Ja, hon vann. Men ful var den.
(Den fula krukan och damen som ej ville pruta är ej på bilden)
I en annat litet skyffe stötte jag på indiandamen som lånade ut sitt golv när Alicia som liten bebis fick en hysterisk skrikattack för över ett år sedan uppe i marknadskvarteren (här). Varje gång jag stöter på henne komenterar hon händelsen.
“Jösses vad hon skrek. Jag har sju barn men inte kan jag minnas att de skrek så. Jag blev faktiskt orolig”.
En halvtimma blev snabbt två timmar men jag hittade allt jag behövde. Man får leta litegrann men jäklans vad mycket man kan hitta där uppe i röran!
