Så, jag och doña C hade ett möte häromdagen. Om frukt och grönsaker. Efter mötet blev det hattsnack. Jag skulle vilja köpa några färgstarka cholitahattar och sätta på restaurangväggen i Tambo. Tänkte väl lite halvdumt att de borde väl kosta en hundring styck. Doña C tittar på mig. “Hundra kronor?! Min hatt som jag har på mig idag kostar närmare tusen kronor.” Jag försöker att inte se superförvånad ut. “Ja, den är jättefin”. “Men nu finns det nya butiker uppe i marknadsområdena, där du kan hitta en hatt för fyra-fem tusen kronor. Vi ser direkt om en cholita (indiandam) kommer gåendes i de hattarna. De är få, men ibland dyker de upp. Jag föredrar att ha billigare hattar på mig då jag är rädd att någon ska komma och rycka av mig den”. Jag tittar på henne och hatten. “Men sitter den inte fast på huvudet?”. Doña C skrattar. “Nej, men du måste öva, det är viktigta att du går med stil. Och så måste du såklart köpa rätt storlek”.
Vi fortsätter att prata om tyger och brätten. Det är en hel modevärld. Doña C lovar att ta med mig upp till hattförsäljarna om jag bestämmer mig för att köpa mina dekorationshattar. För att hitta något relativt billigt alternativ.
