W har jobbat i cafeet en längre period, från och till. Då han har en hel del privata problem försvinner han lite då och då, men han kommer alltid tillbaka och jobbar lite extra. Trots alla problem är han en bra kille, förmodligen en av de bättre om han inte skulle försvinna i tid och otid.
Imorse jobbar W och i samma stund som jag kommer in i cafeet släpas W ut av en äldre man som slänger in honom i en parkerad taxi. Ws pappa. Ws mamma, en större välklädd indiankvinna med hatten på sned går med bestämda steg efter sin man. Jag går fram till taxin. Problem.
Då jag fortfarande har aningen svårt för Bolivias otroligt artiga sätt att formulera sig, tyckte jag ändå att jag skötte mig väl.
Herr och fru, ursäkta men ni drog precis ut min kassör ur cafeet och slängde in här i taxin. Är det något problem måntro?
Båda upprörda föräldrarna pratar i mun på varandra. W har inte varit hemma på flera dagar och nu har de äntligen hittat honom, bakfull i cafeet och han ska hem bums.
Herr och fru, det må så vara att er son är aningen bakfull. Men det som är intressant i det hela är att han är på plats och jobbar som han ska. W är en mycket bra pojk och om ni tar med honom hem kommer jag ha stora problem idag. Som sagt, det är inte bra att han inte hört av sig på några dagar, men herr och fru, ni har en mycket bra och välutbildad son som jag behöver här.
Samtalet fortsätter, nu något lugnare och efter ytterligare en stunds övertalande och fina fraser öppnar pappan taxidörren och släpper ut sonen som är söndergråten och halvt skräckslagen. Han springer tillbaka in i cafeet och jag tackar herr och fru igen för att de var så vänliga att skicka tillbaka sin utmärkta son till jobbet. Tack tack och åter tack.
Nu stentrött (säger man så?) Godnatt
