P har jobbat hos mig flera år. Hon är ensamstående med sin 7-årige son Marce. De kommer till caféet på morgonen och äter frukost. Hon springer iväg och lämnar honom på skolan, jobbar, hämtar honom och han äter lunch i caféet och han gör lite läxor. P jobbar klart och sedan går de hem.
Igår, precis när P skulle gå iväg och lämna Marce i skolan kom det in en större grupp i caféet. “Det är bättre om du tar gruppen, sa jag, så går jag och lämnar Marce i skolan”.
Marce såg halvnöjd ut men gick ändå med mig uppför de branta backarna, mellan bilar, bussar och gatuförsäljare. Jag förklarade att han får visa vägen för jag hade ingen aning om var hans skola låg men att jag tyckte det skulle bli väldigt spännande att få se den. Och det tyckte jag verkligen. Vi stannande lite innan den stora, höga tegelbyggnaden och köpte lite mellanmål. Salta kex och knallröd jelly.
Vi gick in genom dörren där föräldrar trängdes utanför. Indiankvinnor i sina stora kjolar och hatten på sned som pratade småstressat med sina barn. De tittade på mig, alla. Att det förmodligen var lite konstigt att jag var där, men ändå helt okej. Alla log och sa god morgon. Marce bad mig lämna honom utanför. Jag följde med in. Han stannade och sa att det är bättre att vi går in igenom en annan dörr. Han går ut, vi rundar skolan och går in igenom en annan liten dörr och korsar en sliten betongfotbollsplan. Den pinsamma vuxna (jag) är honom hack i hälarna. Stanna här ber han. Jag stannar och frågar några mammor om jag kan lämna honom eller om jag ska följ med in. De säger att han kan gå in själv. Jag tvekar. Två lärare står lite längre bort. Jag ropar på dem.
“Kan jag lämna Marce här?”
“Självklart hjärtat, men glöm inte att hämta honom 12.30”.
Jag gör tummen upp och vinkar på Marce som redan har försvunnit in bland alla andra barn. Lättad att han blivit av med mig. Jag går tillbaka till caféet och vi alla skrattar åt hur Marce försökte bli av med mig. När han kommer tillbaka till caféet efter lunch säger han att han ändå kan tänka mig att jag följer honom till skolan en annan dag igen. Det lovar jag att göra.
Andrea och jag, tidig fredagsmorgon, innan avfärd till skolan med Marce.
