Trots över fyra år i Bolivia kan jag känna att det ibland är svårt med spanskan. Inte i de flesta vardagliga situtionerna, men det är så många uttrycksformer som jag saknar, humor, ordvitsar, att kunna svara med snabba vassa kommentarer, eller att vinna respekt genom starka uttalanden och förklaringar, vilket är extra viktigt här i Sydamerika när man är tjej och driver företag. Imorse kom det en grupp svenskar till cafeet som hade tappat bort sin guide någonstanns på vägen och jag hjälpte dem med lite tips och råd här i staden. Så himla skönt det är att sitta och babbla, skämta och förklara utan behöva tänka på hur man uttrycker sig. För mig är det fortfarande en slags spärr att känna mig avslappnad på spanska, särskilt med nytt folk eftersom jag pratar både mer engelska och svenska här i Bolivia. Alltid engelska med de flesta cefegästerna och Ricardo, eftersom vi lärde känna varandra på engelska och alltid svenska med Amaya och många svenska vänner här i staden.
Häromdagen när jag hämtade Amaya på dagis stod jag och pratade med en halvcool pappa en stund. När det visade sig att han hade bott i Stockholm och vi istället började pratade svenska blev hela samtalet och situationen omvänd. Från att han var den lite tuffare när vi pratade spanska tog jag helt över samtalet när vi började prata svenska och han känndes lite stel och halvblyg, som en helt annan person, förmodligen som jag kan uppfattas här ibland, särskilt av folk som inte känner mig. Men jag antar att det är en annan smäll man får ta när man lever i ett land med ett annat språk, att man aldrig riktigt kommer till sin fulla rätt att vara eller förklara. Eller handlar det bara om tid, mycket mera tid?
Min förhoppningsvis trespråkiga lilla prinsessa
Sååå himla söt liten tjej du har! Varma kramar från Sverige, – lycka till med den nya lill* stjärnan!