Jag och L blev gravida nästan samtidigt. Skillnaden var att att min graviditet var planerad, det var inte hennes.
L är 20 år och jobbar i cafeet, när pojkvännen fick veta att hon var gravid drog han och kom aldrig tillbaka. L har aldrig träffat sin pappa, mamman är elak, syskonen har rymt hemifrån och hon har spenderat många år i en fosterfamilj. Trots mycket svårigheter i livet är L en bra tjej. Visserligen hamnar hon ofta i bråk eftersom hon har svårt att kontrollera sina känslor men hon är snäll och hon har många positiva sidor som är svåra att hitta hos många i Bolivia.
Då hon varken har familj eller nära vänner var Ricardo och jag de första hon berättade om sin graviditet för. Hon visste inte om hon skulle behålla barnet. I ett katolskt land där abort är olagligt höll jag en väldigt låg profil medans Rico mer pedagoiskt menade att vad hon än väljer så måste det vara hennes val och ingen annans. L valde att behålla barnet och idag, cirka tre veckor innan beräknat förlossningsdatum förlorade hon sin lilla flicka. Hon trodde hela tiden att det var en pojk. Jag gav henne massa barnkläder och vi pratade namn, han skulle heta Sebastian.
Även om hon var ensamst i världen genom sin graviditet så var hon alltid stark och positiv vilket jag beundrade henne för. Hon hyrde sig ett litet rum där hon skulle bo med sitt barn. Hon la in ett nytt golv och pratade om att måla om rummet en dag när hon fick råd. Rummet hade varken toalett eller kök men hon var nöjd och jag lovade henne att hon kunde komma till cafeet och äta när hon skulle vara mammaledig.
Men så idag försvann alla hennes tankar och drömmar med den lilla flickan som föddes död. Hon ringde Ricardo och bad honom att inte berätta något för mig eftersom hon inte ville att jag skulle bli upprörd. Men jag förstod såklart under samtalet nu ikväll att något var väldigt fel och jag har suttit och gråtit hela kvällen. Att hitta rätt ord är inte det enklaste men det viktigaste för ikväll är att hon vet att vi finns här för henne…
